Jag har kommit i kontakt med sjömannen Fritiof Andersson, som har ställt upp på en intervju med mig här i Buenos Aires. Han ville mötas på krogen Ultra Mar, där han kommer att avslöja mer om sin vän Ernst Georg Johansson som blev knivhuggen till döds, inte mindre än fyra dagar sedan.

Ett fåtal minuter efter jag anländer på krogen ser jag en man med ett bekant ansikte komma in. Han går först till baren och beställer ett glas vin innan han ser sig om i krogen efter mig, varefter jag vinkar in honom. Vi hälsar på varandra och sätter oss ner.

Du ser oerhört trött ut. Var resan hit lång?

”Ja, det tog mig fyra dagar att rida genom Pampas slätter. Jag sadlade upp och började rida strax efter det hände”, säger Fritiof med en dyster ton innan han för vinglaset till sin mun.
”Med sina sista ord bad han mig att ta det lilla som fanns kvar av hans pengar och hans bästa häst och ta mig hit, till Buenos Aires.”

Från vänster till höger: Karl-Alfred, Fritiof Andersson, Evert Taube

Från vänster till höger: Karl-Alfred, Fritiof Andersson, Evert Taube

Du var alltså på plats när Georg blev knivhuggen. Kan du berätta mer om vad som hände?

”Först och främst bör jag berätta om det som ledde upp till mordet. Jag och Georg fick jobb på en lantgård på Estáncian La Posta, där vår uppgift var att sköta boskap – ungefär som cowboys!” säger han och skrockar till innan han fortsätter.
”Hursomhelst, en kväll kom värdinnans kammarjungfru fram till mig och bjöd in mig till hennes rum, där hon bad mig spela mandolin för henne, vilket jag gärna gjorde. Det må låta romantiskt ur kontext, men det var helt oskyldigt. Dagen därpå mötte jag en man vid namn Gonzales som verkade vara svartsjuk på mig och kammarjungfrun. Han utmanade mig på duell och drog sin dolk, med vilken han lyckades skära mig här.” Han lyfter upp sin bandagerade högerhand och pekar på ovansidan, där man kan se en liten blodröd fläck.
”Georg försökte gå emellan oss och avbryta duellen, men, som du redan vet, hans öde var inte lika lindrigt som mitt. Gonzales högg honom i bröstet, varpå han och alla åskådare flydde platsen.” Fritiof för sitt glas till munnen än en gång.

Det låter jättehemskt. Hur väl kände ni varandra?

”Strax efter jag anlände här, efter en lång resa över Atlanten och genom den gula strömmen som går ut från River Plate, och möttes av den oförglömliga doften av majs, hudar och fruntimmers parfym som fyller denna stad – då mötte jag även Hans Georg Johansson, timmermannen från Uddevalla, på denna krog som vi sitter i nu.
Vi drack, vi rökte, vi spelade kort och tärning. Jag minns fortfarande hur tärningarna slog och föll mellan borden när vi spelade, det billiga vinet vi drack och alla flickor som kom in genom den ständigt öppna dörren.” Med ett leende på läpparna höjer han glaset och smuttar på sitt vin.
”Men under de kommande dagarna blev Georg uppsagd från sitt jobb som stallknekt på stadens hippodrom och pengarna tog slut,” fortsätter Fritiof med en seriös ton.
”Då fick han en idé när vi satt här och drack vin. ‘Följ mig Fritiof, vi far på Pampas ut!’ föreslog han, och jag gick med på det.

Pampas slätter

Pampas slätter

Vi drack upp det sista av vårt vin, krossade glasen mot tegelgolvet och lämnade kvarteret vid tolvslaget. Vi tog oss till stadens västra gräns där vi hittade två lösa hästar. Eftersom vi inte hade några sadlar blev vi tvungna att rida dem barbacka, vilket inte är bekvämt, ska jag säga dig! Vi kom till lantgården på Estáncian La Posta, och resten har jag redan berättat.”

Vilket äventyr ni hade! Synd att det slutade så tragiskt. Finns det något mer du vill tillägga?

”En sak, bara. Jag skulle vilja utbringa en skål för min fallne vän, Georg,” yttrade Fritiof när han höjde sitt glas. ”Skål!” utbrast han, och tömde vinglaset innan jag tog avsked och lämnade Ultra Mar.

Annonser